lauantai 30. heinäkuuta 2016

Jag vet...

Jag känner på mig att jag borde publicera något inlägg igen med vettigt innehåll, men orken finns inte idag till något sådant. Det är helt okej en dag som denna i och med att jag precis avklarat min tredje tio timmars jobbdag i följd och dessutom ska jag på jobb imorgon igen, men då är arbetsdagen dubbelt kortare som tur. Efter morgondagen går jag på tre dagar ledigt och då ska jag se vad jag hittar på. Mera orkar jag inte fundera ut idag.

- Matilda

keskiviikko 27. heinäkuuta 2016

Tjejhelg

Helgen som gick var utan tvekan en av sommarens hittills härligste dagar. På fredag kom nämligen mina vänner E och H över till Kökar för att hälsa på, vilket jag väntat hela veckan på.


E kom redan med dagsfärjan från Galtby på fredag, vilket gjorde att jag efter jobbet susade hem i racerfart med cykeln för att äta middag och fixa till mig. Därefter susade jag vidare till Sandvik för att möta upp E och hennes en kollega från senaste sommar. Vi pratade, njöt av kvällen och lyssnade på systerduon Daniela och Patricia som spelade och sjöng vid campingen innan vi bröt upp och åkte hem. Samma natt anlände även H till Kökar och jag och E var och plockade upp henne vid färjfästet.


Både för lördagen och för söndagen hade vi prickat in en del programpunkter. Bland annat gick vi längs med Kalens vandringsled, gjorde mat tillsammans, besökte Peders Aplagård, badade bastu och simmade. På måndag morgon påbörjade H sin hemfärd, medan E stannade kvar på Kökar en dag till. Igår sa jag hejdå åt E också och saknar dem redan.


Det var en riktig tjejhelg och en välbehövlig paus från vardagen. Att få prata av mig med och hitta på saker att göra tillsammans med mina barndomsvänner är alltid guldvärt. Dessutom ger det mig massor med ny energi, trots att jag känner mig fysiskt trött i en vecka efteråt på grund av att vi gått och lagt oss så sent...

- Matilda

maanantai 25. heinäkuuta 2016

Djuren i mitt liv - Nelli

Idag har jag kommit till del sex i min bloggserie Djuren i mitt liv och tanken är att jag nu ska presentera Nelli. Hon är alltså min familjs hund och jag har vid flera tillfällen tidigare omnämnt henne i bloggen. Nelli är av rasen Cairn terrier och i slutet på september fyller hon sju år.


2011. Nelli på en av hennes favoritplatser; trappan.

Efter att min familj varit tvungna att avliva katten Tossan (presentation här) strax efter påskhelgen 2009 var vi utan husdjur i ett halvår innan vi kom oss för att skaffa ett nytt. Detta halvår är den enda perioden under min uppväxt som vi inte haft något husdjur och det var en annorlunda tid. Men under hösten samma år var det som om vi började sakna ett husdjur i familjen och då hände följande.

Ibland stjäl Nelli handskar, mössor o.dyl.

En höstsöndag bestämde jag, mamma och pappa oss för att åka och titta på hundvalpar hos mammas en kollega. Tanken var att vi bara skulle träffa kollegan och henns små hundvalpar, inte att vi skulle boka någon av hundarna. Men hundvalparna var ju så oförskämt söta att hjärtat smalt på en sekund och vi var nästan helt sålda. Vi åkte hem och följande dag ringer mamma mig efter att jag kommit hem från skolan och berättar att hon bokat en av hundvalparna vi varit och tittat på. "Mamma, hallå!! Det är inte första april idag, så skärp dig!!" var min första tanke i och med att jag inte trodde henne, men sant var det att en hund skulle flytta in hos oss.

Nelli 2014

I månadsskiftet november-december flyttade Nelli äntligen in hos oss. Det var en omställning för oss alla att gå från katt till hund i och med att det är annorlunda att ha hund än katt, men småningom gick det allt bättre. Under de år Nelli bott hos oss är det pappa hon fäst sig mest vid på grund av att det är han som mest varit hemma med henne och det är så roligt att se hur oskiljaktiga de är idag.

Nelli har en stor personlighet, som framkommer tydligt när man lär känna henne bättre. Hon är social, snäll, glad, aningen rädd och har stor egen vilja. Dessutom älskar hon gräsklippare, trots att den förälskelsen avtagit litegrann med åren. Förut sprang hon nämligen alltid efter gräsklipparen när pappa klippte gräs och klippte någon granne gräs rymde Nelli med stor sannolikhet dit om hon var lös ute på vår gård. Trots att det var irriterande ibland, visste vi alltid var vi skulle leta efter henne.

Nelli & Snurris

På tal om att Nelli har en egen vilja kan hon ibland komma på att hon ska rymma hemifrån. Vissa gånger märker vi ganska fort att hon är på väg någonstans och kallar henne tillbaka, men hon har slagit dövörat till och vägrar lyssna hur man än kallar. Dessa gånger är det bara att låta henne springa iväg och 10-15 minuter senare själv gå ut och leta efter henne i grannskapet. Sådana gånger känns det verkligen som om Nelli låtsas vara någon prinsessa eller diva, som får göra precis vad hon vill när hon vill. Andra gånger kan hon komma på att hon inte tänker gå en meter till när vi är ut på promenad. Hur man än lirkar och har sig står hon som en tung sten på samma ställe. Det är bara att vänta en stund och försöka igen dra i kopplet litegrann samt belöna henne med hungodis när hon igen kan tänka sig att börja gå framåt.

Våren 2016 på naturstig

Dessutom har Nelli förstått hur man ska hantera sina ägare. Vill hon ha mat går hon till mamma, vill hon göra och bete sig precis som hon själv vill tyr hon sig till pappa och slutligen kommer hon till mig om hon vill leka. Det är sällan Nelli lyder pappa i och med att han låtit henne göra som hon vill allt för länge, medan Nelli lyder mig nästan exemplariskt bra. Med andra ord vet Nelli hur hon ska hantera olika situationer och hur hon kan utnyttja de övriga familjemedlemmarna på ett sådant sätt att det är till hennes fördel.

Våren 2016 på naturstig

Avslutningsvis kan jag konstatera att Nelli är den mest raraste och sötaste hunden som finns, trots att hon ibland lyckas reta gallfeber på sina ägare. Hon har blivit en stor del av min familj och har fört mycket positivt med sig under åren hon bott hemma hos oss. När jag inte är hemma hos mina föräldrar är det oftast Nelli och katten Snurris jag saknar mest.

- Matilda

PS. De övriga inläggen i bloggserien Djuren i mitt liv hittar ni här.

tiistai 19. heinäkuuta 2016

Källskär


Båtfärden / Göran Åkerholms hus / Källskärskannan / Någon antik grekisk gud i statyformat

I söndags kunde jag pricka av en punkt på min summerbucketlist, nämligen att besöka Källskär. Jag och en av mina kolleger åkte nämligen vid lunchtid iväg till Källskär med båten, som skulle ta oss dit. Jag var förväntansfull att få komma ut och besöka detta ställe, som jag hört en del om. Vad jag inte anade var att själva båtresan dit också skulle vara intressant. Båtvägen kantades hela tiden av små öar och skär och det jag inte räknat med var att det på flera av dessa små öar fanns hus, det mesta antagligen sommarstugor vart man kommer endast med egen båt. Det var så intressant att se allt detta och då hade vi ännu inte ens kommit till Källskär.


Småningom kom vi fram till slutdestinationen, Källskär, som är en av de öar som ligger längst ut i skaran av skär och öar vi passerade på vägen ut. När vi steg i land på Källskär fick vi ta del av en mycket karg, men vacker, natur och en intressant historia. Det som främst präglar Källskärs historia, om man ser till de senaste 100 åren, är förstås det faktum att stockholmaren och friherren Göran Åkerhielm kom till ön och ville köpa holmen på 1950-talet. Efter mycket om och men fick Åkerhielm köpa en tredjedel av Källskär och där höll han sedan till varje sommar mellan åren 1964 och 1981, varefter han skänkte sin del av ön till Ålands landskapsregering. Än idag är det landskadsregeringen som sköter om och underhåller det Åkerhielm byggt upp på Källskär.



En del av trädgården där man kunde se många små statyer

Göran Åkerhielm byggde sig nämligen ett hus på holmen, men även en trädgård, en naturhamn ooch flera mindre hus. Ett av de mindre husen har kommit att kallas häxans hus i och med att den skotska kvinnan, som en gång i tiden bodde i stugan, liknade en häxa.



Häxans hus

Naturhamnen ur en dålig vinkel
Förutom det Åkerhielm byggt upp på Källskär kan man bekanta sig med Källskärskannan, en unik naturformation i sten. När vi gick ner för att titta på Källskärskannan hade jag för många saker på gång samtidigt (ta bild på sevärdheten, hålla balansen på lösa stenar, lyssna på guiden) för att fullt ut kunna ta till mig informationen om hur stenformationen bildats. Jag hann i alla fall ta till mig den information att Källskärskannan egentligen inte kan förekomma på sådan plats den gör med tanke på dess läge i förhållande till vädersträcken.

Efter att vi besökt statyn på en av de grekiska gudarna och gått runt för oss själva en stund på Källskär bar det av mot fasta Kökar igen. Väl tillbaka kunde jag konstatera åt min kollega att det hade varit några intressanta timmar och att det absolut var värt att åka ut till Källskär. Glad i hågen cyklade jag sedan hem.

- Matilda

sunnuntai 17. heinäkuuta 2016

Djuren i mitt liv - Tossan

Dagens inlägg i bloggserien Djuren i mitt liv kommer att tillägnas katten Tossan, som blev endast fem år gammal och bodde hos min familj mellan åren 2004 och 2009. Redan i del två av bloggserien omnämnde jag Tossan i samband med att jag presenterade katten Nisu.

Att min familj skulle skaffa ny katt hösten 2004 var långtifrån ett planerat och genomdiskuterat beslut, utan det var något jag och min pappa någorlunda spontant gjorde när min mamma var borta en vecka. Men säg mig, vad har varit planerat när det gäller att skaffa husdjur i min familj? Inte mycket om jag ska vara ärlig. Hur som haver åkte jag och pappa en tidig höstdag till Jakobstad för att hälsa på hans morbror med fru. När vi kom hem hade vi med oss en av de kattungar, som deras katt hade fått. Morbror och fru hade redan döpt katten till Tossan, som var en hona, och det fick det nya livet även heta i fortsättningen.

För att få vänja sig vid den nya hemmiljön i sakta mak fick Tossan den första tiden bo i spisrummet, men den historien tänkte sluta dåligt innan den knappt ens börjat. När vi kom hem med Tossan från Jakobstad stängde vi in henne i spisrummet ensam en stund så att jag och pappa kunde gå ut i köket och fixa mat och vatten till katten. Då vi kommer med matkopparna in i spisrummet hittar vi inte katten någonstans, den är spårlöst försvunnen trots att alla dörrar varit stängda den lilla stunden Tossan varit i rummet och dessutom var jag och pappa säkra på att katten inte smitit ut i resten av huset när vi gick ut ur rummet. Till sist inser vi att Tossan hoppat upp i spisen, in i skorstenshålet och ner i skorstenen därifrån det hörs ett jamande. Först förstod vi inte hur vi skulle få ut katten ur skorstenen, men kom snart underfund med att de två små luckorna i bastun, som ligger vägg i vägg med spisrummet, går till skorstenen. Vi öppnade luckorna, lämnade på belysningen och började vänta på att Tossan själv skulle söka sig till ljuskällan. Följande dag när jag och två kompisar kommer hem från skolan hörs ett svagt jamande inifrån spisrummet/bastun och visst hade den lilla kattungen hittat ut. Vilken lättnad det var!

De första dagarna/veckorna satt jag ofta inne hos Tossan i spisrummet för att hon skulle få vänja sig vid det nya värdfolket. Hon var rätt blyg i början och ville inte komma fram och hälsa, men småningom kom hon hälsade och jag fick också smeka henne. Sakta men säkert blev hon också bekant med de övriga i huset och hittade en ny kompis i Nisu. Tossan ville ofta leka med Nisu, men Nisu var inte så imponerad av den nya lekkamraten, som gillade att hoppa både på och över hankatten. Trots det tog Nisu väl hand om Tossan och lärde henne att vistas utomhus i de nya hemknutarna. Tossan fick också för sig att klösa sönder tapeterna på flera ställen i vårt hus under de första åren av sitt liv. Slutligen fick vi tapetsera om på flera ställen i huset. Å andra sidan hade vi haft samma tapeter hemma sedan huset blev inflyttningsklart 1990...

Tossan fick två kullar med kattungar. Första kullen på två kattungar fick hon redan i slutet på maj 2005. Den dagen kattungarna föddes var jag med min skola till stafettkarnevalen och Wasalandia i Vasa. När jag och kompisarna gick runt på Wasalandia fick jag veta att vi fått kattungar hemma och kunde knappt vänta tills jag fick komma hem och träffa de nya, små liven. Kattungarna döptes till Rufus och Sotis (som senare omdöptes till Grolli). Den förstnämnda var helvit och korthårig, medan den senare var svartvit med längre päls. När Rufus och Grolli blev tillräckligt stora fick de flytta in hos pappas två kusiner, som bor ett par hundra meter från mitt barndomshem. Något år senare fick Tossan en ny kulle kattungar på hela fyra stycken. Vi kunde dock inte behålla alla och var tvungna att avliva två av dem. De två som blev kvar var olika både till utseendet och personligheten. Den ena var en korthårig tuffing, som inte alls gillade att bli smekt och ompysslad. Den andra var mer långhårig och en riktig famnkatt, som kunde ligga på rygg i famnen med tassarna sprätande åt varje vädersträck för att han tyckte så mycet om att bli ompysslad. Jag minns inte vad dessa två döptes till, men de flyttade i alla fall in hos en barnfamilj i Esse.

Påsken 2009 drabbades Tossan än en gång av njursten och trots förstahjälp-insatser under helgdagarna blev Tossan bara sämre och sämre. Efter påsken var vi därför tvungna att avliva henne, för alla i familjen kände att det var bättre att befria Tossan från den smärta njursten medför än att medicinera henne för att hon skulle bli bättre. För det vara bara en tidsfråga när njurstenen skulle komma tillbaka. Det var en stor sorg att mista Tossan, för ett husdjur blir alltid en viktig och älskad del av familjen. Det var många sorgens tårar som fälldes i stunden, men idag ser jag med glädje och värme på den tid jag och min familj fick tillsammans med Tossan och hennes kattungar.

- Matilda

PS. De övriga inläggen i bloggserien Djuren i mitt liv hittar du i denna kategori.

torstai 14. heinäkuuta 2016

Hälsohets och beachbody

Sedan några månader tillbaka har jag tänkt skriva ner mina tankar om hälsohets och beachbody i ett blogginlägg, men tanken har delvis glömts bort, delvis inte känts relevant då så gott som hela svenskfinlands bloggosfär debatterade ämnet flitigt för någon månad sedan. Men nu känner jag mig redo att sammanfatta mina tankar om ämnet.

Varje år inför sommaren är det som om hälsotidiningarna, kvällspressen och vem vet vad överöser oss vanliga dödliga med budskap om att "så här kommer du i strandform på überkort tid och mår prima". I år ville jag bara spy galla över dessa artiklar och frågade mig varför det ska vara så här? Helt enkelt varför man ska komma i sitt livs form på så kort tid och alltid inför semestern dessutom. Det kan inte vara hållbart i längden att köra sådana snabbgrejer.

Vore det inte skäl att tänka om en gång för alla? Jag anser nämligen att man inte bara ska komma i form inför semestern, utan istället ta hand om kropp och knopp på ett lagom hälsosamt sätt ÅRET OM. Vi har bara en kropp, som tjänar oss i vått och torrt år ut och år in. Därför ska vi också ta hand om och ge kroppen det den behöver för att fungera optimalt i form av näring, motion och vila alla dagar om året och inte endast några veckor eller månader om året bara för att se bra ut i en bikini. Om var och en dessutom vet med sig att man lever någorlunda hälsosamt, vad är det då egentligen för skillnad på hur man ser ut på utsidan?

Det jag alltså vill komma till är att jag anser att man ska skrota allt som heter hälsohets och speciellt beachbody och istället satsa på att leva hälsosamt året om. Och glöm absolut inte att vara stolt över det du ser i spegeln, trots att det inte alltid är så lätt!

- Matilda

tiistai 12. heinäkuuta 2016

En underbar dag

Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat idag, men ändrade mig. Idag har det nämligen varit en sådan där riktigt bra dag. Ni vet, en dag när det mesta flyter på smärtfritt och all irritation och frustration är som bortblåst ur kroppen. Istället känner man en massa tacksamhet, glädje och kärlek.

Jag vaknade någorlunda utvilad vid åttatiden imorse och kom mig småningom upp ur sängen för en till ledig dag. Dagen började som vanligt med morgonsysslorna och sedan begav jag mig ut för att leta reda på Tore, vår robotgräsklippare. Han hade nämligen varit ute på vift hela natten istället för att stå i laddningsstället som han brukar. Först andra gången jag var ute och letade hittade jag honom avtuppad i buskaget. Få se nu om Tore kommer igång eller om jag måste kontakta hyresvärden för lite hjälp på traven. Väl inne igen satt jag och läste en någorlunda god bok eller sydde kläder på symaskinen.


Det bästa av allt idag var trots allt att jag cyklade ut till Hamnö och kollade in en konstutställning på församlingshemmet. De flesta utställarna, om inte till och med alla, var Kökarbor, som deltagit i en bildkonstcirkel under ledning av bildkonstnär Satu Kiljunen. Alla konstverken var otroligt fina och jag kunde inte annat än beundra att någon faktiskt kan måla så bra som de. Utställningen visas ännu nästa vecka, så om ni har vägarna förbi Kökar ska ni absolut göra en sväng förbi församlingshemmet och utställningen, som är öppen mellan klockan 13 och 15. Samtidigt kan man också ta sig en titt på kyrkan och fransciskuskapellet.


Jag dröjde nog närmare en timme vid församlingshemmet i och med att där jag mötte två kvinnor, i vilkas samtal jag också blev involverad. Det var igen två intressanta livsöden jag fick ta del av och som fick mig att fundera på livet. Jag kom bland annat att tänka på om jag aldrig åkt till Åland då för fyra år sedan och blivit så förtjust i hela stället. Hur annorlunda livet då hade sett ut. Men framförallt tänkte jag på hur privilegierad jag varit att få möta så många fina människor under de senaste åren och ta del av deras olika livsöden. Människor jag annars aldrig hade träffat. Jag kände en tacksamhet över att vi människor både är så lika och så olika varandra till sättet och i våra värderingar. Det, om något, lär i alla fall mig vad som är viktigt för mig i mitt liv.


Glad i hågen och med frid i hjärtat fortsatte jag min färd från församlingshemmet och klättrade upp på bergsknallen bakm kyrkan för att ta några bilder. Väl nere, än mer harmonisk, tog jag cykeln och cyklade till Karlby för kaffe och dopp på bageriet innan det bar av hemåt igen. Eller rättare sagt för saft och dopp.


- Matilda

sunnuntai 10. heinäkuuta 2016

Djuren i mitt liv - Strutsarna

Äntligen är det dags för del fyra i min bloggserie om djuren jag växt upp med. Idag ska jag presentera strutsarna, som huserade i min familjs fähus i cirka tio års tid. I det första inägget för denna bloggserie gjorde jag en antydan om att man inte kan kalla alla djur jag växt upp med för husdjur, utan bara djur. Då var det strutsarna jag syftade på.

Hugo, Eva och Beda var de första strutsarna som flyttade in i vårt fähus i slutet på 1990-talet. De hämtades hem från Sverige och fick flytta in i den hage med tillhörande inomhusdel, som låg närmast mitt barndomshem. Det första ägget, som en av honorna värpte, hittades i den lastbil Hugo, Eva och Beda fraktades i till Finland strax efter avlastning. När dessa tre bott hos oss något år bröt Beda foten och var tvungen att avlivas. En tid senare flyttade en ny hona in hos Hugo och Eva och fick namnet Beda 2, men kallades enbart för Beda. Dessa fyra fungerade som "värphöns".

Hugo

Eva, Beda 1 eller Beda 2

Efter fyra, fem år flyttade en ny strutshane in i en av de andra hagarna tillsammans med några honor. Den nya medlemmen i strutsklanen döptes till Pentti Larsmo. Efternamnet Larsmo fick han för att han flyttade från just Larsmo hem till oss. Denna Pentti var en riktig galning, som kunde bli arg för minsta lilla. Därför skulle man passa sig för honom och inte reta upp honom i onödan. Visserligen är strutsar överlag sådana djur man inte ska leka med och reta upp i onödan, men Pentti Larsmo var ändå ett specialfall av värre art. En gång höll han nästan på att ta död på min far, men det hela slutade trots allt relativt bra om man bortser från en del brutna revben och blåmärken. Även Pentti och hans honor fungerade som "värphöns".

Gör inte detta!
 
Av de strutsägg som värptes användes en liten del till matlagningen, medan den största andelen fördes till grannkommunen för kläckning. När äggen kläckts fick vi hämta hem små, nya liv. Dessa liv fick bosätta sig i ett av de mindre rummen i fähuset under en värmelampa. Vartefter strutsungarna växte fick de flytta in i nya hagar och utrymmen i fähuset där de också fick mer plats att röra sig på. När strutsungarna sedan var tillräckligt stora fördes de till slakteriet för att slaktas. Köttet såldes eller gavs sedan bort. Även jag har under min uppväxt ätit min beskärda del av strutskött och vill inte påstå att det är så himla speciellt. Det kan dock vara rätt segt om man inte kan tillaga det på rätt sätt. Vad gäller strutsäggen och hur många hönsägg ett strutsägg motsvarar har jag inte hittat någon pålitlig information om. Jag skulle komma ihåg att det var fjorton, medan herr google spottade fram källor, som angav allt mellant tolv och fyrtiotvå.

De små, nya liven.

Ungarna har växt sig större.

Efter cirka tio år av strutsfarmande gjorde vi oss slutligen av med strutsarna. De sista strutsarna avlivades ungefär samtidigt som jag började högstadiet, alltså där kring 2006/2007. Ännu flera år efter att de sista strutsarna avlivats fick jag frågan om vi hade några strutsar kvar och till sist fick jag lust att skrika "NEJ!" i örat på den som frågade.

Min lågstadietid präglades alltså mer eller mindre av dessa fåglar och jag har verkligen fått min kvot av ätet stutskött fylld. Visst var det trevligt tillskott av liv på min hemgård, men ska jag vara ärlig har jag inte saknat dem en sekund sedan vi gjorde oss av med dem.

Den största sturtshagen i vinterskrud.

- Matilda

PS. De övriga inläggen i serien kommer du så småningom hitta i en egen kategori i sidbalken till höger (vilket syns i den datoranpassade versionen av bloggen). Kategorin kommer att gå under namnet Djuren i mitt liv och borde finnas till hands nästa vecka.

perjantai 8. heinäkuuta 2016

Midsommaren 2016 & veckan efter det

Alla andra bloggare har för länge sedan skrivit om hur deras midsommar var, om de skrev vill säga, men inte jag för det tänker jag göra idag. Förra bloggveckan blev som den blev och en del planerade inlägg uteblev och därför dröjer jag tills nu med mitt midsommarinlägg.

Hur ljuvligt är det inte att ta en kvällspromenad på Kökar?

Hur ljuvligt som helst!

Min midsommarhelg blev bra till slut, trots att jag jobbade både fredag och söndag. Anledningen till min lyckade midsommar var att mina föräldrar kom på besök till Kökar över helgen. De kom redan på torsdag kväll, vilket innebar att vi hann umgås en hel del trots mitt jobbande. Förutom att bara umgås kockade vi god mat, njöt av det vackra vädret, cyklade samt besökte Peders Aplagård, där vi åt Ålandspannkaka. Under midsommarhelgen bestämde sig dessutom min mor för att stanna på Kökar hela påföljande vecka, vilket jag förstås inte tackade nej till.

Varning för katter  och tanter i Österbygge

Ett besök gjordes även till Havspaviljongen

På måndag morgon vinkade vi därmed tillsammans hejdå till min far, som åkte hem till Österbotten, för att därefter sätta igång med ett klädtvättningsmarathon. Förutom klädtvättningsmarathon och jobb för min del hann vi även besöka Estholms café och loppis här på Kökar.

Nu åker vi mot Åbo!

Hittade mig ett fint armband att köpa

Några dagar senare, på fredag, åkte jag och mamma på helgutfärd till Åbo. Att besöka Åbo är något vi pratat om hela våren att vi ska besöka i sommar och nu blev det äntligen av. Vi besökte medeltidamarknaden, som ordnades i staden just den helgen vi var där, och Åbo slott, gick på stan och såg sommarteater. Det blev en intensiv helg, kanske lite för intensiv ibland, men trevligt och intressant var det hur som helst och ett besök till medeltidamarknaden kan jag verkligen rekommendera. På söndagen blev det sedan hemfärd för oss båda, men i olika riktningar. Mamma åkte till Österbotten och jag till Åland. En trevlig vecka och helg var till ända med underbart sällskap.

Besökte Åbo slott

Ett fint tak i slottet

Vi tog oss varsin cider en kväll

- Matilda

keskiviikko 6. heinäkuuta 2016

Maj och juni - Hur gick det?

Förra veckan övergick juni i juli, vilket innebär att jag igen ska sammanfatta vad jag gjort i maj och juni och som tangerar mina mål för 2016.

Skolan.
Sedan förra hösten har planen varit att jag i vår skulle bli klar med mitt kandidatarbete för att kunna ta ut min kandidatexamen, men så gick det inte. Under det gångna läsåret har jag helt enkelt haft för mycket att göra och då har kandarbetet varit det som blivit ogjort. Alla andra kurser för min kandidatexamen är i alla fall godkända och avklarade och jag tar nya tag i höst med det sista för att få ut mina papper innan höstterminen är slut.

Hälsa.
Ett av mina hälsomål för i år var att "strunta i att försöka vara mer social än vad jag egentligen är och därmed slippa en del ångest kring det". På den punkten har jag verkligen lyckats och släppt all stress kring att vara något jag egentligen inte är. I grunden är jag ändå mer introvert än extrovert, så varför försöka vara extrovert då det inte känns bekvämt för mig. Samtidigt har jag insett en del nytt om det här med att vara social och det ska jag ta och skriva ett helt skilt inlägg om när jag hinner och får formulerat mig på ett vettigt sätt. Något av de andra hälsomålen har jag inte fokuserat på de senaste månderna.

Sociala medier.
Sedan börjat av året har jag minskat på användningen av sociala medier och it radikalt. I juni har jag ytterligare minskat på användningen och hade till och med en facebook- och instagramfri vecka. Bloggläsandet och telefonspelandet har också minskat. För tillfället är jag nöjd med den mängd jag använder sociala medier och it och känner att det är jag som har kontrollen över användandet av tekniken. Därför tänker jag inte minska på användandet på en tid, utan behåller den nivå jag ligger på idag. Om jag ytterligare känner behov av att reducera användningen av sociala medier och it i min vardag får tiden utvisa.

Avklara projekt.
Denna kategori är den kategori jag jobbat mest med under maj och juni månader. Jag har avslutat flera halvfärdiga projekt samtidigt som jag satt igång med mina sju sommarprojekt. Jag tänkte jag tar och listar här nedan det jag gjort klart och vad jag påbörjat. Bilderna får ni i ett skilt inlägg.
  • lappat kläder och mera finns ännu att lappa
  • julprydnader av garn och metall
  • julstjärnor i kartong
  • stickade sockor med flätmönster
  • tre skolsyprojekt = klänning, fodrad långärmad tröja, långbyxor
  • påbörjat mina sommarsyprojekt = två par byxor, en huvtröja, en väska, sex fruktpåsar, en halsduk, klä in hörlurarna med makraméknutar (det sista blev klart i juni)
Nästa utmaning?
Min utmaning för juli och augusti blir att först och främst få klart alla mina sommarsyprojekt. Och för det andra ska jag beta av min bucketlist för sommaren.

- Matilda

perjantai 1. heinäkuuta 2016

Spontan bloggpaus

Den pågående bloggveckan blev långt ifrån så som jag tänkt mig, men ibland är det så. Trevliga spontana beslut förra veckan, vilka påverkar livet denna vecka, innebar att andra trevliga saker får stiga åt sidan så länge. Därför tar jag med gott samvete bloggpaus resten av veckan och laddar med ny energi och nya inlägg inför nästa vecka. Trevlig helg!

- Matilda